Perspectives 2004 – förberedelsearbetet

Nedanstående artikel publicerades i Svensk Musiks och Svenska Jazzakademiens antologi Svens Jazz 2004/05

Perspectives 2004 – förberedelsearbetet

Tankarna bakom
Festivalen ”Perspectives 2004. Festival for Creative Music” hölls i Västerås den 21 – 24 oktober 2004. Idén, som väl då var ett par år gammal, föddes inte i någon stort, dramatiskt ögonblick. Den växte i stället, så sakteliga, fram ur ett allmänt förhållningssätt till musiken och de andra konstarterna, och kanske till livet överhuvudtaget.
Den ursprungliga, vaga, festivalidén var väl min, men det hela tog form först när Mats Gustafsson kom in i sammanhanget, främst som programansvarig. När och hur detta skedde minns jag inte. Det måste ha varit tidigt. Mats bara var där, och det var fullkomligt självklart att han skulle vara där.
Mats och jag är väldigt olika, och jag tror inte olikheterna beror på åldersskillnaden. Såvitt jag vet är jag något äldre än Mats´ föräldrar. Varje någorlunda kortfattad beskrivning av olikheterna mellan oss riskerar att bli missvisande och intetsägande, men jag tar risken och säger, att jag är prosa och Mats är poesi. På detta borde kanske följa en rad förtydliganden, preciseringar och reservationer, men de avstår jag ifrån och nöjer mig med att konstatera, att vi tydligen kompletterar varandra rätt bra. Och vi är fortfarande de bästa vänner efter att ha jobbat tätt ihop under ganska lång tid.
Mats är musiker och står som sådan i musikens frontlinje. Han vet var den väsentliga utvecklingen sker, eftersom han är med och skapar den. Och just ”utveckling” är ett centralt begrepp inom festivalens fundament.
En av våra ambitioner var att visa upp var en väsentlig del av dagens musikaliska nyskapande sker. Det finns en gammal bild av västerlandets musikvärld, som säger att denna i huvudsak innehåller två typer av musik, konstmusik och populärmusik. Den förra är i allmänhet av god kvalitet, speciellt om den har några sekler på nacken, den senare av sämre, varför den förra förtjänar ett kraftigt samhälleligt stöd medan den senare överlämnas åt kommersialismens krafter. All musikalisk utvecklingen värd namnet sker inom konstmusiken.
Den här, ytterligt förenklade, bilden torde i dag vara övergiven av många, kanske de flesta, artister, arrangörer och musikkritiker. Men som underlag för samhällets kulturpolitik lever den i högsta grad kvar. Den absolut största delen av samhällets bidrag till musiken går fortfarande till institutionsbundna symfoniorkestrar, sinfoniettor och operahus med en i huvudsak mycket traditionell repertoar.
I dag håller emellertid musikens genregränser på att rivas ner, och en spännande förnyelse sker inom områden, som tidigare skulle ha räknats till populärmusik, t ex rock och pop. Här experimenteras det flitigt, inte minst tack vara de nya elektroniska hjälpmedel, som i dag håller på att revolutionera musikens ljudvärld. Den friare jazzen ligger inte alls långt ifrån den experimentella rocken och popen, och crossoverprojekt blir allt vanligare. Frijazzen ligger också nära delar av den konstmusik, som har sina rötter in den klassiska traditionen, och där improvisationen i dag håller på att återerövra den ställning den en gång haft.
Vi ville med festivalen ge en bild av detta nya musikaliska landskap, och vi ville också skapa förutsättningar för vidare utveckling, genom nya, kanske oväntade, musikaliska kombinationer, och överhuvudtaget kreativa möten över de traditionella genregränserna.
Våra ambitioner sträckte sig emellertid längre än så, långt utanför musikens domän. Vi ser båda musiken, och överhuvudtaget konstarterna, som skapare av förståelseinstrument, och därmed, i förlängningen, också som möjliga redskap för visioner, kritik och motstånd. Vi ville inte bara visa upp ”så här ser det ut inom musiken”, utan också, med musiken som redskap, skapa en bild av en möjlig verklighet. Den värld vi lever i är ingen nödvändighet. Genom den musik vi presenterade ville vi öppna nya perspektiv, inte bara på musiken, utan också på tillvaron i övrigt, den existerande och den möjliga. Och ny förståelse får människor att upptäcka nya handlingsmöjligheter.
Mats formulerade tidigt festivalens inte speciellt blygsamma slogan ”Fight Global Stupidity!”.
Mot dumheten kämpar, som bekant, till och med gudarna förgäves. Men vi tog heroiskt upp kampen!
Att förbereda en festival innebär först och främst en väldig mängd arbete, det mesta av rutinkaraktär. Både Mats och jag var närmast ett par trasor omedelbart efter festivalen. Men det ska inte förnekas att arbetet stundtals var fyllt av lust och glädje. Våra träffar, i Västerås eller i Gustavsberg, var ofta påfallande kreativa. Och vi har båda en allmän livsinställning som gör att vi inte säger nej till särskilt mycket av detta livets goda, t ex förtäring av hög klass. Den ”La Landonne –85” från superproducenten Etienne Guigal vi drack till en middag efter ett av våra arbetsmöten fann vi vara väl värd de 100 poäng den fått i bland annat prestigefyllda tidskriften Wine Spectator. Och Mats´ grappaförråd var inte att leka med. (Kära bidragsgivare, var inte ängsliga; det här betalade vi själva!).
På den här nivån skulle festivalen läggas! 100 poäng av 100 möjliga!

Pengar!
Så snart festivalens grundtanke var någorlunda klart utformad började penningjakten. Vi skulle behöva omkring 2 Mkr för att förverkliga våra idéer, och vi gjorde helt klart för presumtiva bidragsgivare, att om vi inte fick ihop ungefär den summan, så blev det ingen festival. Mats är musiker av högsta klass, så varför ska han göra något halvdant? Och själv är jag så gammal att om jag inte kan göra något rejält, så kan jag lika gärna ägna min tid åt att läsa deckare och lyssna på beboppianister på CD.
För att få ihop en förhållandevis stor summa pengar till ett kulturevenemang krävs, för det första, en god projektidé. Vad är en sådan då? Om detta kan man antingen skriva hyllmetrar eller helt kort säga att det är en idé som betraktas som god av beslutsfattarna inom de anslagsbeviljande myndigheterna. I dagens kulturklimat kan det senare bland annat innebära, tror jag, en idé, som på något sätt ligger aningen före i tiden, som konkretiserar något som tidigare bara anats.
För det andra måste beslutsfattarna vara övertygade om att de som står bakom idén också är kapabla att genomföra den.
Mats och jag fick intrycket av att de här båda kraven var någorlunda väl uppfyllda för vår del.
Vi började i Västerås med stadens kulturförvaltning och Västmanlandsmusiken. Bemötandet blev mycket positivt, men särskilt mycket pengar blev det inte. I efterhand kunde vi konstatera, att Västerås stad gjorde det verkliga klippet i samband med festivalen. För 100.000 kr utöver det vanliga årliga bidraget fick man ett evenemang som gav långt större eko, såväl nationellt som internationellt, än något kulturevenemang i stadens historia någonsin gjort.
På riksnivå blev det större utdelning. Framtidens kultur gav oss direkt 50.000 kr till förberedelsearbete utan att vi ens bad om det, och senare fick vi den miljon vi sökte. På Rikskonserter erbjöd man sig själv att vara medarrangör.
Vi uppfattade detta som att det bland kulturlivets beslutsfattare i dag finns en öppenhet och en spirande vilja att stödja nyskapande kultur. Det är naturligtvis långt kvar till de summor som ges till den traditionella kulturen, men ambitiösa satsningar lönar sig uppenbarligen. Den fortsatta utvecklingen hänger till stor del på oss som arbetar på fältet. Om vi utvecklar och presenterar goda idéer i stället för att gå in i martyrrollen och tycka synd om oss själva, torde vi ha alla möjligheter att påverka utvecklingen.

Innehåll
”Utveckling” beskriver en av huvudtankarna bakom festivalen, ”kreativa möten” en annan. Fast egentligen rör det sig om olika aspekter av samma tanke: utveckling genom möten. Och inte bara artisterna skulle möta varandra, utan också människorna i publiken. Det här skulle bli en festival, där folk rörde på sig och talade med varandra, inte bara satt passiva på var sin stol i en konsertlokal. De upplevelser publiken fick skulle omedelbart kunna bearbetas, fördjupas och befästas. Därför skulle festivalen ha ett innehåll, som inte bara bestod av konserter. Vi ville göra huvudarenan CuLTUREN till en totalmiljö, som gav publiken ett brett spektrum av upplevelser, och där man kunde träffas och samtala kring dessa.
Ljudinstallationer av Christina Kubisch, Kent Tankred, Tomas Nygren, David Bremer och Sofia Härdig, fotoutställning av Gunnar Holmberg, Jennifer Esplings skulpturer och bildspel, försäljning av CDs från små, exklusiva bolag som Intakt (Schweiz); Atavistic (Chicago) och Ayler Records (Norrköping), samt DJs efter konserternas slut blev inslag i denna totalmiljö. För en billig penning skulle man dessutom kunna köpa en kvalificerad programbok med en högklassig layout (Sofia Berry) och essäer, där olika aspekter av idéerna bakom festivalen verbaliserades. Till de verbala inslagen hörde också två seminarier, ett filosofiskt om musik och samhälle, ett mera jordnära om den nya musikens materiella villkor.
Konsertprogrammet var, förstått i traditionella begrepp, heterogent. Vad har väl White Magics avantpop gemensamt med Marilyn Crispells fria jazzimprovisationer eller Wolf Eyes öronbedövande ljudkonst? Vi som stod bakom festivalen kände emellertid intuitivt, att de olika inslagen i festivalprogrammet på något sätt utgjorde naturliga delar av en och samma helhet. Vi hade något slags, icke verbaliserade, begrepp för detta, även om vi kanske saknade språkliga termer att formulera dem i.
Och det som hände under festivalen visar, såvitt jag kan se, att vår intuition var riktig. En del grupper var sammansatta (huvudsakligen av Mats) speciellt för festivalen. Det visade sig att företrädare för frijazzen, den experimentella rocken och noisemusiken mycket väl kan göra stor musik tillsammans. Och frijazzslagverkaren Raymond Strid utvecklade ett mycket lyhört samspel med Karin Nelson, orgelimprovisatör i den klassiska traditionen. Anthony Braxton satt i publiken under Wolf Eyes konsert, och blev så imponerad att han köpte samtliga deras skivor och inbjöd till framtida samarbete på stående fot.
Festivalens spännvidd skulle emellertid inte bara sträcka sig över olika genrer, utan också innefatta inslag allt från lokala ungdomar till världsartister. Och här var det viktigt att de förra inte framstod som ”glada amatörer” (amatörer är, som bekant, alltid glada), som vi hade tagit med för att vara lite snälla. De skulle verkligen få visa att de försvarade sin plats i festivalprogrammet.
Publikreaktionerna tydde på att de lyckades rätt bra.

Marknadsföring
I marknadsföringen utgick vi från att vi hade en originell ”produkt” av hög kvalitet, och att vi kunde få publik från stora delar av världen. Det gällde alltså att gå ut internationellt, och nå vår målgrupp. Mats hade en del spelningar på stora festivaler under sommaren och hösten, och här delades det ut flyers i mängder. Att ryktet om festivalen härigenom spreds effektivt visade sig i den stora mängd e-post, som började komma från många olika länder: de nordiska, Tyskland, England, Skottland, Italien, Schweiz, Belgien, Ryssland, USA, Kanada…………Hur kunde man köpa biljetter, vad kostade de, fanns det något bra hotell, …………?
De flesta av de annonser vi köpte vände sig mer till rockpubliken än till jazzpubliken. Sonic, Groove, La Musik, Lira och The Wire är tidskrifter för vad vi såg som vår presumtiva publik. Jazzpubliken nådde vi genom att Gunnar Holmberg, mästerfotograf och pensionerad förlagsredaktör, i början av oktober gav ut första numret av sin Dig Music, som till stor del fylldes av artiklar om festivalen och dess artister.
I Sveriges radio P2 togs festivalen upp flera gånger av Lars-Göran Ulander, bland annat i ett långt inslag i  HYPERLINK ”mailto:J@zzit” J@zzit ett par dagar före.
Vi fick också bra förhandsreklam lokalt genom artiklar i Västmanlands läns tidning och inslag i Radio Västmanland, där det på båda ställena fanns journalister med ett genuint intresse för den här typen av musik. Och de närmaste veckorna före festivalen prydde några av festivalartisterna, i huvudsak kvinnor med fördelaktiga utseenden, vår stads mer än 20 stora anslagstavlor.
Så nog nådde vi ut till den möjliga publiken.

Ett järngäng!
Om jag minns rätt inleds filmen ”Kanonerna på Navarone” med att Gregory Peck får i uppdrag att samla ihop ett gäng elitmördare för att genomföra ett nästan omöjligt uppdrag. ”A prickar en fluga på 400 meters håll med sitt gevär, B är specialist på kniv, ….” Eller hur det nu var.
Vi behövde knappast några specialister på att ta död på folk, men väl ett litet elitgäng, där alla kunde jobba högeffektivt, och ta egna initiativ i stället för att springa till Mats eller mig så fort ett problem dök upp.
Att Sigge Krantz skulle vara cheftekniker var det aldrig någon diskussion om. Sigge gör ett fantastiskt ljud, han är smidig i umgänget med såväl arrangörer som artister, och han kan hålla i hela processen från beställning av ljudanläggning och backlines till konsert.
Micke Keysendal blev tidigt inkopplad som web master, affisch- och annonsmakare. Men ju mer festivalen närmade sig, desto fler uppgifter fick han: stage manager, chaufför, …. Micke har precis den kreativa fantasi, mångsidighet och auktoritet som behövs i ett sammanhang som detta.
Helena Pettersson var kassör på musikrestaurangen Village i Västerås under mina sista år som chef där. Hennes organisationsförmåga, lugn och smidighet gjorde henne till en given bas för volontärarbetet och informationen till artister och publik under festivaldagarna.
Anders Nilsson har jag känt i 37 år, eftersom jag råkar vara hans dagars upphov. Han har en grundinställning att problem är till för att lösas, inte smita från eller slänga över på någon annan. Han fick hand om de viktiga transporterna, i första hand från och till Arlanda. Ett skäl var att han har just den sociala förmåga, klart överlägsen faderns, som gör honom lämpad att ge de utländska artisterna ett första intryck av festivalen. Ett annat var att han är en överdängare på att köra bil. Att tillryggalägga sträckan från Västerås till Arlanda på 45 minuter, därför att polisen hindrat utfartstrafiken genom att sätta upp vägspärrar kl 5 på morgonen, manar kanske inte till någon allmän efterföljd (snitthastighet: 160 km/timmen!!!). Men så här efteråt var det skönt att trumslagaren Tim Barnes hann med sitt flyg.

Praktiska arrangemang
Utveckling/förnyelse och kreativa möten är ingenting som kan planeras fram. Den väsentliga kreativiteten står artisterna för, inte arrangören. Men arrangören kan ge goda förutsättningar.
Ingen vet i förväg vilka ögonblick som blir de kreativa, de som leder vidare till det oförutsägbara. De kan uppstå i matsalen över en öl, likaväl som i konsertlokalen. Det är arrangörens uppgift att ge dessa ögonblick en chans.
Mat och dryck är viktigt under en festival, inte bara som näringstillförsel. Artistmatsalen är framför allt en mötesplats. Förtäring av god kvalitet, med fri tillgång till drycker av varierande alkoholstyrka (riskfritt under en festival som denna), är hjälpmedel i skapandet av en öppen och kreativ atmosfär.
Alla någorlunda etablerade artister erbjöds att stanna så många festivaldagar de ville. Festivalen bjöd på mat och hotell. Det kan kanske tyckas som att generositeten här slagit över i vräkighet och slöseri. Vi tror inte det. De rykten som surrar om vilka kontakter som knöts säger oss att det här var en god investering.
Överhuvudtaget var det viktigt för oss att allt praktiskt fungerade. Ingen artist skulle stå på Arlanda utan att veta vart han skulle ta vägen, och ingen skulle finna att hotellrum inte var bokat och hotellet tyvärr fullbelagt.
Vad gäller hotell, så lyckades vi få ett mycket förmånligt avtal med Radisson, stans bästa. Här skulle alla artister vid ankomsten få klara och detaljerade tidsscheman, kartor, programbok samt festivalpass med mobilnummer till alla ansvariga. Ingen skulle behöva bära tunga instrument till och från konsertlokalen eller bekosta egen taxi, utan festivalen tillhandahöll transporter.
Vi gjorde allt vi kunde för att artisterna skulle känna sig välkomna och få den service de behövde. En missnöjd artist blir lätt en dålig artist, och, omvänt, den som är nöjd och mår bra gör oftast bra ifrån sig på scen och bidrar till skapandet av en kreativ atmosfär.

Festivalen
Och själva festivalen då? – Jomen, den blev helt OK.