Behöver musiken filosofi?

I sin bok The Healing Drum berättar den västafrikanske balofonspelaren och slagverkaren Yaya Diallo om hur man i Miniankastammen, som han själv tillhör, alltid inleder en musikers utbildning med att hos denne inpränta en medvetenhet om hur musiken verkar. Musikern behärskar en kraft, musiken, och därför måste han veta, vad denna kraft kan åstadkomma, då han använder den. Musiken är här intimt sammankopplad med den filosofiska frågan om dess funktion eller mening.

Filosofin sysslar bl a med frågor kring hur vår tillvaro i grund och botten är beskaffad. För musikens del kan det gälla att formulera någon form av grundläggande synsätt, inom vars ram det blir möjligt att förstå, hur vi på olika sätt påverkas av musiken.

Reflektioner kring vad som sker vid människans kontakt med musiken har förekommit åtminstone sedan antiken. Då man tar del av dessa, slås man av, att det för över 2000 år sedan, liksom i en del av dagens ”primitiva” kulturer, fanns och finns uppfattningar om musikens värde, som var och är långt mer genomarbetade än de som majoriteten av dagens musiker, musiklyssnare och musikarrangörer kommer i kontakt med. Naturligtvis finns det musikfilosofi hos oss. Och då vår ”kultur” inte är särskilt enhetlig är också musikfilosofin mångskiftande och tar upp helt olika typer av frågor kring musiken från helt olika filosofiska utgångspunkter. Så har t ex analytisk musikfilosofi mycket litet att göra med musikfilosofi med rötter i postmodernismen.

Ett drag har dock all västerländsk musikfilosofi gemensamt: den är en angelägenhet för filosofer i betydligt större utsträckning än för musikfolk. Mellan den musikaliska och den filosofiska verksamheten går det tämligen vattentäta skott. Men den mest grundläggande av alla filosofiska frågor ”Vad är meningen med det hela?” tränger sig ändå på för de musikaliskt aktiva, liksom den alltid trängt sig på, vilken verksamhet det än gällt.

Svaren blir, av naturliga skäl, oftast intetsägande och schablonmässiga, typ ”musiken uttrycker känslor”. Den filosofiska frågan huruvida dylika känslouttryck (om de nu karakteriserar musiken som helhet, vilket är högst tveksamt) har ett värde i sig eller om de är medel för att uppnå något annat, och vad detta i så fall är, diskuteras sällan eller aldrig. Och även de musiker, som otvivelaktigt har insikter i musikens funktioner, har, då de vanligtvis saknar ett filosofiskt språk, svårt att i ord förmedla dessa.

Hur man besvarar frågan ”Vad är musik bra för” är beroende av filosofisk utgångspunkt: världsåskådning, människosyn, kunskapsuppfattning, språkfilosofi osv, osv. Ett svar har inte karaktären ”så här är det”, utan snarare ”låt oss se det så här”. Det är, åtminstone logiskt sett,  en utgångspunkt för musikalisk verksamhet av olika slag, snarare än en produkt av sådan.

Låt oss alltså se det så här (utan att gå in på den allmänfilosofiska basen): Musiken förmedlar, i motsats till verbala konstarter och en del bildkonst, inget meningsinnehåll. Den är ren struktur. Dessa rena strukturer, gestaltade i musiken, kan emellertid appliceras på verkligheten utanför musiken, och därigenom göra denna verklighet meningsfull och gripbar. Hur vi uppfattar verkligheten är nära förknippat med hur vi tänker, känner och handlar. I denna aktivitet skapas i sin tur nya meningar osv. Musiken är alltså en del av våra meningsskapande aktiviteter, vilka formar vår upplevda verklighet. I denna process konstitueras våra identiteter, liksom, om vi ser en annan aspekt av den, vårt samhälle.

Musiken är alltså, enligt detta synsätt, ett redskap i formandet av människan och samhället. I denna process ger musiken gestalt åt aspekter av verkligheten, som ligger bortom medvetandet och orden. Dessa aspekter har lätt att komma bort i vår kultur, där, jämfört med många andra kulturer, medvetandet och det verbala språket kommit att prägla verklighets-bilden i stor omfattning. Vi saknar därigenom redskap för att greppa stora delar av verkligheten. Musiken kan fungera som ett sådant redskap.

Reflektioner om musiken påverkar sannolikt, på en mängd olika sätt, musiken själv. Och de påverkar definitivt musikens yttre organisation, dvs musikpolitiken. Bakom all musikpolitik finns en musikfilosofi, om än inte alltid så genomtänkt. Att se musik som ren underhållning är också en filosofisk ståndpunkt. Liksom att se musikpolitik som en fråga om ”makt och stålar, ingenting annat”. Eller att som grund för samhällsstöd åt musiken ha principen ”vi ska ha lite av varje”. Exemplen är autentiska och skulle kunna kompletteras med åtskilliga av samma kvalitet.

Man får emellertid inte förfalla till pessimism. Aktivt handlande är klart att föredra. Och det är definitivt inte omöjligt att få beslutsfattare inom kulturpolitiken att lyssna till mer kvalificerade filosofiska argument. Projektet Nya Perspektiv i Västerås är ett exempel. Här har politiker och tjänstemän inom såväl stat som kommun tagit till sig en filosofisk argumentation och beviljat i sammanhanget stora anslag till ett projekt för ny musik, främst jazz, vilket för några år sedan skulle setts som en total omöjlighet.

Naturligtvis har våra beslutsfattare en skyldighet att vara medvetna om även de filosofiska grunderna för sin verksamhet. En sådan medvetenhet skapas emellertid bäst av att vi ute på ”fältet” låter genomtänkta filosofiska ställningstaganden genomsyra våra projekt och att vi visar på fördelarna med detta.

Lennart Nilsson
Preses i Svenska Jazzakademien
Producent för Västerås stads projekt Nya Perspektiv