En eftersläpande musikpolitik

Nedanstående artikel var sannolikt publicerad i VLT, eventuellt också någon annanstans, omkring år 2000

Det mesta och det mest spännande nyskapandet inom dagens musik sker utanför den klassiska västerländska traditionen. En allt mindre del av kulturkonsumenterna upplever den klassiska musiken som ”sin musik”, och denna del blir allt mer ålderstigen. Trots detta går den i särklass största delen av samhället musikstöd till klassisk musik, framför allt symfonisk musik och opera. Detta är en eftersläpning som hämmar svenskt musikliv.

Vårt klassamhälle har aldrig varit statiskt. S k klassresor har alltid gjorts. Under vissa perioder kan man se bestämda mönster i dessa. Tiden efter andra världskriget var en sådan period. Då möjliggjorde utbildningsreformerna, som tillät fria läroböcker och befrielse från terminsavgift för mindre bemedlade, att även barn från fattiga hem kunde få en utbildning. Detta kom att på sikt helt omforma det kulturbärande skiktet av befolkningen. Bland annat hade en allt mindre del av detta växt upp med den klassiska musiken som ”sin musik”. Man hade i stället sina musikaliska rötter i olika former av det som kallades populärmusik: dansmusik, schlagers, jazz, och så småningom rock och pop. Den musiksmak man utformade sammanföll långt ifrån alltid med dessa rötter, men bestämdes delvis av sitt ursprung.

Lika lite som klassamhället är musiken en statisk företeelse. I dag rivs genregränser ner, nya genrer uppstår ständigt och musikens ljudlandskap blir, främst tack vara den nya elektroniska tekniken, allt mer omfattande. Större delen av detta experimenterande och nyskapande har sina rötter i genrer som tidigare klassades som populärmusik. Här skapas i dag musik som tekniskt och musikaliskt är minst lika avancerad som det som gjorts och görs inom den klassiska traditionen. Och även denna har öppnat upp sig för samarbeten över genregränserna och korsbefruktningar. Det är i dag fullständigt meningslöst att försöka dra en gräns mellan musikalisk högkultur och lågkultur, mellan fint och simpelt. Den klassiska musiken har förlorat sin ställning som den överlägsna musiken, den som representerar de eviga värdena. Den har blivit en subkultur bland andra. Detta innebär självfallet inte att det skulle vara meningslöst att tillämpa värderingar inom musiken. Men de värderingar som var självklarheter för några tiotal år sedan är i dag helt överspelade.

Detta gäller dock inte inom kulturpolitiken. Den i särklass största delen av samhällets stöd till musiken går fortfarande till klassisk musik, främst äldre sådan, representerad av sinfoniettor, symfoniorkestrar och operahus. Samtidigt får den här musiken en allt äldre och allt mindre publik. Dessa välbeställda pensionärers musikkonsumtion subventioneras emellertid kraftigt med skattemedel.

Då och då görs det utredningar om musiken. För några år sedan hävdade Statens kulturråd i en sådan, att jazz och nutida konstmusik bör få större anslag från samhället. Det blev ett antal miljoner, för några år, men inte mer än vad ett enda spelställe inom den gamla högkulturen, Operan i Stockholm, får i samhällsstöd på några veckor. Liknande exempel är legio.

Det sjuder av kreativitet i musiksverige, på såväl elitnivå som gräsrotsnivå. Allt fler kan i dag ägna sig åt musik och ljudkonst, främst tack vare den nya tekniken. Men den förda musikpolitiken hämmar denna kreativitet. Även många av de främsta företrädarna för den nya musiken tvingas arbeta under mycket knappa villkor. Medel saknas till anständiga gager, fullvärdiga lokaler och professionell administration. Många tröttnar, och ägnar sig åt annat.

I politiska utredningar, deklarationer och högtidstal ordas det mycket om att satsa på ungdom och nyskapande och att föra ut svensk musik i världen. Den förda musikpolitiken, med hemvist i en annan tid och ett annat samhälle, gör allt den kan för att motverka detta.

Lennart Nilsson
Nya Perspektiv, RANK